Hur länge skall det hålla på så här?

Tillfällig vapanvila igen, men egentligen är det ju bara att skjuta upp det oundvikliga! Men jag vågar inte ta steget! Jag är inte den som lämnar jag är den som blir lämnad.

I fantasin har jag redan flyttat, kommer på mig själv med att fundera hur jag skulle möblera i mitt nya hem. Jag har ingen aning om var det nya hemmet skulle vara, endast att det inte skulle vara i den stad där jag bor nu.Det i sin tur skulle ju bidra till att delad vårdnad kan bli ganska komplicerat...

Åhh vad jag önskar att jag skulle vara i slutet på tunneln nu, men i verkligheten har jag inte ens kommit in än!

Idag sprack bubblan.

Jag hade inbillat mig att stormen var över men usch så fel jag hade!

Jag mår illa, jag vill inte! Jag vill inte bli ensamstående!

Nej nej nej nej nej nej det får inte gå såhär...

Verkar som att mannen tillfälligt lugnat/ångrat sig. Idag planerades en längre resa in tillsammans med svärföräldrarna. En resa som han tidigare sagt att han inte tänker följa med på...

Jag är lättad men samtidigt anar jag att det här bara är att skjuta upp det hemska. Förflytta skilsmässan till framtiden.

Undrar när framtiden är här? Imorgon, om en månad, om ett år eller om 10 år?

Det är nu jag borde ha mod att avsluta detta! Om jag hade det skulle det fortfarande finnas tid kvar att förverkliga min innersta längtan. 

Men även om jag vågade är vägen dit så lång, kantad av så mycket tårar och så mycket smärta.

Har jag rätt att slå en familj i spillror för att förverkliga något som är viktigt endast för mig? 

Idag har mannen varit helt som vanligt, sen han kom hem från jobbet.

Jag går som på nålar och undrar när min värld kommer att slås i spillror?

Jag är medveten om att vårt förhållande inte varit på topp de senaste månaderna men har levt med tanken att det går upp och ner och att småbarnsföräldrar får lägga sina egna behov åt sidan ibland.

Antar att jag varit blind och naiv, men i min värld kämpar man sig igenom det jobbiga och står ut fast allt inte är roligt jämt!

Mannen är inte av samma åsikt.

Kanske har han rätt, kanske det inte finns någon framtid för oss men jag har inte modet som krävs för att inse det!

Skilsmässan står inför dörren, kan känna det fast ingen ännu sagt något högt.

Mannen meddelade igår att han är "trött på att leka familjeliv"

Jag blir så arg, menar han att vår familj bara är en lek???